Ruin noterar, att vi har haft minoritetsregringar förr, men den nuvarande  möter svårigheter av delvis nytt slag, säger han. Det är sant, men de ”svårigheter” Ruin pekar på förvånar, samtidigt som han inte nämner den verkliga svårighet, som skiljer den nuvarande regeringens läge från den situation som gällde de flesta av våra tidigare minoritetsregeringar, i huvudsak socialdemokratiska enpartiregeringar. 

Svårigheten är att den nuvarande regeringen är en allians av fyra partier. Varje proposition är alltså en produkt av en förhandling mellan fyra parter. Att då förhandla ”en gång till” med ett femte parti för att få fram en riksdagsmajoritet, är betydligt mer komplicerat än  situationen för en enpartiregering i minoritet (även om dess propositioner också i viss mening var förhandlingsprodukter – mellan fackdepartementet och finansen).

Men de ”svårigheter” som Ruin pekar på – att regeringen under förra mandatperioden hade egen majoritet och därför utvecklade en mindre ödmjuk stil gentemot oppositionen, och att mandatperioden numera är fyraårig, verkar inte särskilt allvarliga.

Regeringen har ju redan visat att man kan söka samförstånd och gjort upp om invandringspolitikien med Miljöpartiet.  Alliansens stöddighet är knappast större än den som kännetecknade tidigare minoritetsregeringar (s).  Och att mandatperioden är fyra år är närmast en fördel för regeringen, det blir lättare att visa konkreta resultat.

Dessutom har ju socialdemokraternas nye ordförande Håkan Juholt på senare tid, efter en del inledande vapenskrammel, betonat att socialdemokraterna är ett parti som vill söka breda samförståndslösningar på många områden. Det mesta talar för att regeringen kommer att klara sig hyggligt i fyra år, om man inte hetsar upp sig över ett och annat  voteringsnederlag i mindre viktiga frågor.

Gabriel

Ännu intressantare är dock hur dessa förändringar beskrivs av Aftonbladet (s). ”Juholt drar om Reinfeldt”, trumpetar man på löpsedeln och förstasidan, som också proklamerar den nye partiledaren som ”vinnare”, eftersom Socialdemokraterna nu får stöd av 30,8 procent mot moderaternas 30,3.

Aftonbladet lyckas också mobilisera två statsvetare som kritiserar att Reinfeldt tackar nej till en sjukvårdsdebatt mot Juholt inför omvalet i Västra Götaland. ”Märkligt agerande… ger ett osäkert och nervöst intryck”, säger Jenny Madestam. Kollegan Henrik Oscarsson befarar att utebliven debatt drar ner valdeltagandet. ”Här måste alla aktörer, statsministern inräknad, ta sitt demokratiska ansvar. Vi vill ju få ett rättvisande valresultat”, säger han.

Aftonbladet tycks ibland sträva efter att inte vara partiorgan för S på nyhetsplats. Den ambitionen verkar för närvarande vara lagd åt sidan. När nästa förtroendemätning för partiledarena kommer, får vi väl se om ”Juholt drar om Reinfeldt”.

De statsvetare som ständigt intervjuas som ”oberoende experter” på demokrati, visar sig denna gång som agitatorer. Madestam är nog den enda utanför de troende som tycker att statsministern verkar osäker och nervös. Annars kritiseras han mest för att vara alltför cool.

Och hur Oscarsson tänker, när han menar att resultatet i omvalet till regionfullmäktige blir mer rättvisande, om valdeltagandet höjs genom att statsministern debatterar med oppositionsledaren, är svårt att förstå. De lokala politikerna verkar närmast inställda på att valresultatet ska spegla de lokala/regionala frågorna och inte rikspolitiken. 

De här två statsvetarna devalverar sitt anseende genom dessa tjänstvilliga kommentarer.

Gabriel

Men utvecklingen efter kongressen har inte precis bekräftat Håkan Juholts fina tal. Personer i ledningen har bytts ut tämligen exekutivt. Partiledaren har framställts just som en verkställande direktör som flyttar medarbetare hit och dit, som schackpjäser.

Gårdagens Agenda i TV gick i samma tonart. Partiledaren , som skulle forma sitt lag, beklagade att det inte fanns plats för alla olika intressen. Journalisterna anammade också synsättet. Tommy Waidelich beskrevs som Juholts ekonomiska talesman, inte socialdemokraternas.  

Tråkigt. Det lät ju så fint i linjetalet.

Gabriel

Eric var nykterhetsman och folkpartipolitiker. Han representerar för mig det bästa både inom nykterhetsrörelsen och det liberala frisinnet. En människa med stor integritet och öppet sinne. Under många år var han en uppskattad ordförande i det som nu är Sveriges landsråd för alkohol- och narkotikafrågor, som bildades för 90 år sedan (den 5 spril) som nykterhetsrörelsens paraplyorganisation.

Landsrådets utveckling, till en organisation för alla som arbetar för en restriktiv, solidarisk alkoholpolitik och ett narkotikafritt samhälle, stämde väl med Erics uppfattning. Han betonade alltid att nykterister inte fick isolera sig och bara umgås med andra nykterister. ”Om vi inte kan umgås med dem som dricker gör vi mindre nytta”, ansåg han.

Att samarbeta och diskutera med Eric var alltid angenämt. Han var i ordets bästa mening resonabel, tog och gav argument. Men också envis, lät sig aldrig imponeras av det som han kallade ”den övre slummen”.

När en människa som Eric Enlund går bort, efter ett långt liv som kommunal förtroendeman, riksdagsman och statsråd och som hängiven folkrörelseman, kan vi känna saknad, eftersom vi inte får träffa honom mer. Men framför allt känner jag tacksamhet för hans insats, och för att ha fått samarbeta med honom under många år.

Gabriel

Herrarna och damen får ursäkta, men deras uttalanden speglar en märklig syn på uppdraget som riksdagsledamot. Nog finns det att göra även för den som inte får vara ordförande eller vice ordförande i ett utskott. I synnerhet för den som tillhör ett oppositionsparti, vilket socialdemokraterna nu faktiskt gör, till sin egen förvånig.

När jag kom tillbaka till riksdagen 2002, efter sjutton år i en verkställande roll i Systembolaget, hade jag inte en tanke på att min möjlighet att göra en insats skulle vara beroende av att få en presidiepost i ett utskott eller i Folkpartiets riksdagsgrupp.

Nu fick jag faktiskt en ”fin” och västenlig uppgift i Nordiska Rådet, men min viktigaste politiska insats, i den mån jag gjorde någon, var som först ledamot och sedan suppleant i Riksdagens Socialutskott. Dessutom kan man som oppositionsledamot skriva motioner, ställa  frågor till  statsråden och ta upp aktuella frågor i interpellationer, där man kan sätta åt statsråden och organisera rejäla debatter med deltagande av likasinnade ledamöter från olika partier. Att bara ”gå och votera” är att förminska sin roll som oppositioonspolitiker, även om voterandet är en viktig del av jobbet.

Vad det handlar om är kanske att även ledamöter från det stora partiet får vänja sig vid oppositionsrollen och ta till vara dess möjligheter. Det bör inte vara så svårt i ett läge med minoritetsregering.

Gabriel

Man frestas att citera  Kristian Luuk: ”Vart är vi på väg?”

Gabriel

Nej, varför skulle han ha berättat det? Är det ett ”skelett i garderoben” för en partiledarkandidat att han har en relation med en vuxen kvinna som har begått brott för fem år sedan, som hon är dömd för och har tagit sitt straff för? Jag anser inte det. Håkan Juholt påpekar att valberedningen inte frågade om brott begångna av hans familjemedlemmar, inte heller om hans särbo. Om frågan hade ställts, hade han säkert informerat, men valberedningen ansåg uppenbarligen inte – helt riktigt – att det var relevant i sammanhanget.

Det som däremot är relevant idag, är hur medierna motiverar sin publicering. Det finns ju pressetiska regler om publicering av uppgifter om människor som har begått brott. Det normala är att man inte publicerar uppgifter av detta slag, om inte ett oavvisligt allmänintresse föreligger. 

Ett ekonomiskt brott i 40 000-kronorsklassen begånget av en partiledarkandidats särbo fem år innan han blev vald, är det av oavvisligt allmänintresse? Knappast, det är nog bara skvallerintresse. Ändå blir hon uthängd som brottsling. Den svenska pressetiken har noterat ytterligare ett lågvattenmärke.

Gabriel

I ett annat inlägg på samma sida, kritiserar två kommunalpolitiker från Vänsterpartiet förslaget om nystartszoner. Det betyder att arbetsgivare ges subventioner, ”mycket pengar rakt ned i fickorna på ett stort företag”. Med formuleringen ”miljoner till privata företag” skapas intrycket att staten ska ösa pengar över företagen.

Det är klart, om man anser att alla pengar, som företagen tjänar in, i princip tillhör staten, så måste en skatterabatt vara detsamma som en subvention, ”miljoner till företagen”. För oss andra, som anser att intjänade pengar i princip tillhör den som har tjänat in dem, men att stat och kommun har rätt att göra anspråk på en del i skatt för att finansiera gemensamma åtaganden, tar det emot att beskriva skattelättnader i termer som leder tanken till att staten delar ut gigantiska bidrag.

Skatterabatter kan vara motiverade, om man därmed uppnår något som ligger i samhällets intresse. De kan också vara mindre väl motiverade. Men hur man beskriver dem säger en hel del om synen på skatter, på företagande och på den enskildes rättigheter när det gäller att förfoga över sin inkomst, vare sig det gäller lön eller företagsintäkter.

En inte ovästentlig språklig fråga.

Gabriel

Jo, de rödgröna vill stoppa regeringens planer på försäljning av de statliga bolagen SBAB och Posten Norden, plus ett antal aktier i Telia Sonera.  Det ser ut som om de får stöd av Sverigedemokraterna, som med en nationalistisk motivering anser att staten ska behålla dessa tillgångar.

Man kan förstå, att en del borgerliga politiker är besvikna. De vill gärna avyttra en del bolag och aktier, och betala av på statsskulden. Men varför dessa närmast hysteriska tonfall? Inte kommer de flesta borgerliga väljare bli besvikna för att posten fortsätter att vara statlig. Och försäljningen av telia-aktier har väl inte hittills varit någon stor succé. De flesta som inte har bostadslån hos SBAB vet nog knappast vad det företaget är och varför det skulle vara viktigt att sälja det. Argument för att behålla det finns naturligtvis också, för att erbjuda alternativ inom bostadsfinansieringen.

Men framför allt: En minoritetsregering måste räkna med att förlora en och annan votering. Det har förvisso tidigare socialdemokratiska minoritetsregeringar gjort, utan att regeringsdugligheten har ifrågasatts. Den svenska statsskulden får gärna minskas, men internationellt sett är den inte så hög, att denna eventuellt uteblivna försäljning och amortering är något anmärkningsvärt problem.

Att den socialdemokratiske statsvetaren Ulf Bjereld görna vill utså tvivel om alliansens regeringsduglighet kan man förstå, men varför Svenska Dagbladet ska hjälpa till i denna strävan övergår mitt förstånd. Om regeringen hotas av ett verkligt allvarligt nederlag, och inte kan uppnå en överenskommelse med något av de rödgröna partierna, får man väl ställa kabinettsfråga och hota Sverigedemokraterna med nyval, men det instrumentet måste givetvis användas restriktivt. Inte är det rimligt att gå upp i falsett för att posten fortsätter att vara i statens ägo. Ta det lugnt och trösta er med att sälja ut Nordea! Det tycks det ju finnas majoritet för.

Gabriel

Min mamma var medlem i Fredrika Bremer-förbundet, men gjorde framför allt sin insats för kvinnors (och mäns) frihet och jämställdhet inom RFSU- som föreläsare och läkare. Hon arbetade för en friare syn på sexualiteten , öppenhet om könssjukdomar, fri abort och homosexuellas rätttigheter. På gamla dar var hon faktiskt medlem i folkpartiet. Jag tror hon skulle ha gillat att folkpartiets två kvinnliga statsråd idag  talar om våldet och de sexuella övergreppen mot kvinnor i Kongo.  

Jag är stolt över våra stridbara kvinnor i regeringen. Birgitta Ohlsson visade att det gick bra att vara statsråd, bedriva valrörelse och bli mamma. Hon visar också att posten som Europa- och demokratiminister ger många tillfällen att verka för mänskliga rättigheter, Nu senast genom att ta tydligt ställning för demokrati i nordafrikanska diktaturer.

Nyamko Sabuni vill inte kalla sig feminist, hon tycker det räcker att vara liberal. Det retar en del, och utnyttjas av politiska motståndare. Men de kan inte trolla bort, att Nyamko har fått den nuvarande regeringen att satsa avsevärt mycket mer, framför allt på att förebygga och beivra mäns våld mot kvinnor, än vad regeringarna gjorde då dessa motståndare hade ansvaret. Det är förvisso mycket viktigare än vilken etikett man väljer att sätta på sitt engagemang.

Gabriel (feminist)