Triumf eller självrannsakan (fp-c-kd)?

Alla de tre  mindre allianspartierna gick tillbaka i riksdagsvalet, om inget oförutsett kommer fram vid slutsammanräkningen i morgon. Alliansens seger säkrades endast genom moderaternas stora framgång. Moderata samlingspartiet fick mer än en och en halv gång så många röster som de övriga tre allianspartierna tillsammans.

Man får nu hoppas, att alla tre partierna tar sig en funderare över allvaret i sin situation, och att inte tillbakagången överskuggas av glädjen över att få regera vidare ytterligare en period. Hur kommer det att vara, att gå till val igen 2014, efter ytterligare fyra år under Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs ledning, och med ett gemensamt valmanifest? Även om regeringen klarar hela perioden med gott resultat, och våra statsråd gör ett bra arbete, vilket man har all anledning att förmoda, är risken stor att äran och rösterna i ännu högre grad än i år kommer att tillfalla moderaterna.

För folkpartiets del kan vi konstatera att vårt resultat var sämre än i det bedrövliga “dataintrångsvalet” 2006, trots en bra valrörelse, med utomordentliga insatser av både partiledaren och flera andra ledande företrädare, och ett mer aktivt fältarbete än på länge. Vilka slutsatsesr kan dras av detta för framtiden?

En fråga som man bör ställa nu, i god tid före nästa val, är hur länge vi ska ha tre partier i mitten, plus ett moderatparti, ett miljöparti och ett socialdemokratiskt parti som också drar sig in mot mitten av det politiska fältet? Framför allt: finns det utrymme för två partier som båda kallar sig socialliberala? (I varje fall gör både folkpartiets och centerns ledare det.) Det är ingen tvekan om att centerpartiet under den senaste perioden har blivit mer liberalt, ibland t o m liberalare än folkpartiet. Visst finns det skillnader i sakfrågor, Men inte är de större än vad som skulle kunna rymmas inom ett parti.

I Nordiska rådet, där jag har varit verksam, finns fyra partier: De konservativa, mittengruppen, socialdemokraterna och vänstern. I mittengruppen ingår medlemmar från cirka femton olika nationella partier, från Sverige folkpartiet, centern , kristdemokraterna och miljöpartiet. Under fyraårsperioden 2002-2006 hade vi inga svårigheter att samarbeta i mittengruppen, under ett par av dessa år var mitten den sörsta partigruppen i rådet.

Även om  moderaterna verkligen har rört sig mot mitten, vore det ingen nackdel om det fanns en mer effektiv motvikt, både inom alliansen och inför väljarna. Ett nytt parti, bildat av centern, folkpartiet och kristdemokraterna, skulle kunna fungera som en stark samarbetspartner i regeringen och ett bra alternativ för mittenväljarna.

Visst finns det liberaler som har svårt att tänka sig ett samgående med kristdemokraterna, med tanke på kds inställning till familjepolitiken, hbt-frågorna och  möjligen några andra frågor. Jag vågar påstå, att skillnaderna inte är större än vad som rymdes inom folkpartiet, när vi var ett 15-20-procentsparti. Kristdemokraternas engagemang i sociala frågor och när det gäller internationell solidaritet gör dem till en bra socialliberal bundsförvant i både regering och riksdag.

I varje fall borde en seriös diskussion om partistrukturen i  mitten tas upp snarast. Det är nu det är möjligt, närmare valet är det svårt. Eftersom folkpartiet just  nu är det största mittenpartiet – samtidigt som skillnaderna är små - bör partiet ta ett sådant initiativ. Ett minimum borde vara att diskutera samgående av folkpartiet och centern.

Gabriel